Privat ägande beskriver ett koncept där en individ eller en grupp individer har fullständig kontroll och ansvar för sina egna transaktioner, utan att någon tredje part (som till exempel staten) utöver dem själva påverkar deras handlingar. Detta innefattar inte bara Prive ekonomiska aktiviteter som investeringar eller handelsaffärer, utan även privata ärenden såsom skapande av konst och litteratur.
Privatägandets historia kan spåras tillbaka till antiken då individer kontrollerade sina egna liv och förhoppningar. Mest kända exempel är grekiska filosofer som Aristoteles, vilka menade att en människas lycka var bäst uppnådd genom självständighet. Men det kan också ses i maktfullkomligheten hos den gamle Roms aristokrater. Inom modern tid har privatiseringen av allt från el- och vattenförsörjning till välfärdsstatliga program kommit att symbolisera en trend mot mer decentraliserad styrning.
En rätt uttrycklig definition på privat ägande definieras av Oxforddictionaries som “ägoegendom, i synnerhet företagsdelar eller finansiella instrument.” En sådan förklaring tyder på ett fokus kring ägarstrukturen inom privata affärer. Men det rådde inget tvivel om att begreppets betydelse även sträcker sig till vardagliga samhällsaktiviteter.
Privat ägande är ett relativt nytt koncept i ekonomisk teori, men idéerna har sin grund i mer än 100 år av diskussion. De första uttryckligen formulerade tankarna på privata aktiviteter som åtföljde de politiska rörelserna under tidig modernitet med tiden blev alltmer influerat av neoliberalismen, med fokus på individens frihet och eget ansvar.
Huruvida privat ägande är något positiv eller negativt beror delvis på hur man definierar det. Till exempel har privatisering av välfärdsåtaganden lett till kritik för dess följder, såsom en ökning i ekonomisk ojämlikhet och minskad offentlig styrning. Men privat ägande inom vissa ytor av kulturellt skapande har också blivit erkänt som ett sätt att främja innovation.
Det finns flera typer av privata transaktioner. Dessa kan klassificeras i två huvudsakliga grupper: ekonomiska och icke-ekonomiska.
Ekonomin omfattar aktiviteter såsom investering, sparande och affärsmöjligheter. De viktigaste varianterna av privata transaktioner inom denna kategori är företagsägande och privat kapitalisering. Fördelarna med att utnyttja dessa tjänster är den individuella kontrollen över sina egna finansiella resurser, förhoppning om vinst samt möjlighet till större valfrihet inom investeringsval.
Icke-ekonomiska privata transaktioner hänger samman med aktiviteter såsom konst och litteratur. Dessa kan involvera skapande av privat egendom eller delning av en andel i det som tidigare varit offentligt tillgängligt materia.
Förutom den mera kända företagsäggandet kan privata transaktioner även inkludera vardagliga aktiviteter såsom matlagning. Men för att de ska vara giltiga krävs det att personen har ett visst antal resurser som ingår i dessa, exempelvis råvaror eller möjlighet till utrustning.
Ibland förekommer kritik mot privata ägande från dem som betraktar detta system som kortsynt och kontraproduktivt. Dessa är övertygade om att staten bör ställa regler för de aktiviteter som faller under begreppet “privat egendom.” Enligt kritikerna medför ett privat ägande bland annat en försämring av miljön och människors sociala villkor.
Ett exempel är den kända utdragen debatten om att stänga ner allmänna grönområden för publiken så att de kan användas i privat syfte. Andra argumenterar till exempel emot att privatisering av infrastrukturnät har lett till höjda pris på bränslen och transporter, vilket ännu en gång pekar mot kraften hos det offentliga styret.
Kontroverserna rörande privat ägande är många. I ett kapitel mer specifikt kan vi gå djupare in i exempel på styrkor och svagheter av systemet såsom hur det fungerar för medborgarna samt vilka alternativa teorier som förespråkas.
Även om privat ägande har sina tidslösa mervärden, kan vissa även kritisera dessa i ljuset av de potentiella problemen. I efterföljande kapitel analyseras hur privata transaktioner påverkar sociala strukturer, samhället och individen själv.
Privat ägande har blivit ett komplex koncept som ofta prövas i olika rättsliga kontexter. Den främsta skillnaden mellan reglerade privata transaktioner ligger i huruvida de avses vara monetära eller icke-monetära.
Lagstiftning kring privat ägande skiljer sig åt beroende på region. Till exempel har flera europeiska länder infört en starkare lagreglering över vad som anses utgöra värdefulla egendomar och vem de hör till, s.k privata rättigheter.
Ett annat område är hur statens möjlighet att reglera denna typ av aktiviteter har lett till två extrema tolkningar. En del menar att det ytterst endast beror på marknadsekonomin att dessa kontrolleras. De hoppas förtroendet för offentliga organ i skatte- och finanspolitik ska öka under framtiden.
Mot denna tanke ställer sig de som hävdar ett aktivt inblandande av staten, vilket skulle kräva omfattande lagstiftning på alla sätt. Deras tes är att ekonomisk frihet endast är fullständig när offentliga agenter kan ge uttryck för medborgarnas mening genom detaljerade regler och sanktioner.
Det finns två olika varianter av privata transaktioner som har blivit vida spridda – demona och fritt spel. Demomodeller inbegriper förenklad simulering av realistiska affärsmiljöer, men med större frihet för användaren.
Det är uppenbart att privat ägande inte endast präglas av ekonomi utan även genom konst och litteratur som har sammanflutits med dessa transaktioner. Denna tydliga möjlighet till inflytelse kunde särskilt ses i mitten på 1800-talet när romantikens idé att en individs skapande kan leda fram till verkligt meningsskapande blev accepterad bland publiken.
En av de mest erkända företrädarna för det teoretiska bidraget inom ekonomi är Adam Smith, vars verka “Nationalförmögenhetens Grundläggning” 1776 introducerade tanken på konkurrens som ett principiellt ekonomiskt begrepp. Men idéerna till privatisering av välfärdsstatliga program har sitt eget förebud i det romantiska förslaget att utbildningsväsendet skulle styras inifrån.
Den andra, mer specifika formen kallas “fritt spel”, som är en demomodell med några inslag av pengar men utan den mest komplexa typen av risk eller kapitalistisk exploatering. Fritt spel kan vara både en ekonomisk och icke-ekonomisk modell.
Ett intressant exempel på var detta fenomen är i gallerior, där konstnärer utnyttjar dem för att uppmuntra skapande inom musiken. En samsyn mellan privata ägare och vissa rörelser har ofta lett fram till ett samarbetsprojekt baserat på likvärdiga förutsättningar.
Privatisering av välfärdsstaten, i allmänhet kallad “neoliberalism”, kritiserades av flera kritiker som att de ledde till en försämrad sociala situation och minskade den offentliga styrningen. Detta har lett fram till diskussion om om det är möjligt eller olycklig för staten att återföra kontroll över denna typ av verksamheter.
Under senare år har man påpekat hur dessa ägandeformer också kan ha negativa konsekvenser. Men, de som menar att individens frihet och ansvar är centrala i detta system hävdar att den ekonomiska tryggandet för individen med privat egendom är avgörande.
Några kritiker tilltalar problemen kring inkomstobalans och det kan sägas att ägandesystemets fördelning av resurser inte heller helt har undersökts. Människan i sig kan ses som en naturresurs, ett uttryck för självständighet.
För övrigt kan privat egendom både påverka och formas av människans beteende såsom dess sociala sammanhang, psykiska hälsa och även hur de resurser denne äger kan användas. Oftast är det ett kontinuerligt samspel mellan faktorer som ekonomi, konst och miljö.
Det har diskuterats varför vissa individer eller grupper föredrar denna typ av aktiviteter snarare än andra former för egentlig kapitalisering. En teori är att individerna söker efter en alternativ verksamhet eftersom de känner sig bundna till den offentliga sfären.
Företagsägande har många fördelar, däribland möjligheten för individer att främja sin ekonomiska position och utveckla deras intressen. Dessutom kan det leda fram till en mer personlig och komplex användning av resurser.
Den största nackdelen med privat ägande är den eventuella ojämlikheten i distributionen. I praktiken innebär detta att de individer som har förvärvat egendom